Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 12 : Lemberg
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Ernst Brunner i Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Detta kapitel innehåller den magnifika uppgiften om August II:s barn och älskarinnor. På sidan 316 berättas hur den virile August går i land med den säkerligen dryga uppgiften att underhålla sina mätresser och "hundrade" barn genom ingrepp i krigskassan. På samma sida avslöjar August mycket generöst för Karl XII att han har låtit öppna alla dennes brev genom ett avancerat postspionage, men klagar aningen småaktigt över att breven har varit så infantilt skrivna att han inte begripit mycket av innehållet. Inte ens denna skäligen grova förolämpning tycks på minsta sätt uppröra Karl XII, vilket får sägas vara rätt anmärkningsvärt.
Genomgången
Sidan 306: Den fete Galecki.
Sidan 306: Galecki avger ett nekande svar.
Sidan 306: Kungen vill inta Lemberg för att fullborda Polens erövring. Ur svenskt perspektiv sett så hade Polen just fått en ny och svenskvänlig kung, vilket varit målet med polska fälttåget. Då kan Karl XII:s avsikt med marschen till Lemberg knappast ha varit att fullborda Polens erövring. Sidan 306-307: Meijerfelts kurir anländer, Meijerfelt får nya order. Striden mellan Meijerfelt och Schulenburg stod nära Posen den 8 augusti 1704, se v. Rosen I, s. 269 f. En kurir från honom skulle knappast hinna fram och tillbaka så raskt att ett bud skulle föranlett Meijerfelt att börja marschera Stanislaus till mötes redan 17-18 augusti. Sidan 307: Meijerfelt får order att eskortera Stanislaus till Thorn. Det var kardinal Radziejowski som Meijerfelt eskorterade, se v. Rosen I, s. 271 eller Adlerfelt s. 221. Sidan 307: Marschen mot Lemberg. Yttersta rotarna måste gå med bara gevär, irreguljära trupper följer svenskarna som vilda hundar. Det kommer från Lyths dagbok, men syftar på marschen den 29-30 juli. Alltså drygt tre veckor före uppbrottet från Jaroslaw och marschen mot Lemberg.
Sidan 308: Två polackpojkar får efter förhör sira galgen. Allt det övriga med mörkret, regnet, pukorna, kungen sover på marken med huvudet i en överstes knä, kungens undervisning i handgranatskastning finns hos Fryxell (1902), del 21, s. 272. Men alltså inga hängda polackpojkar. Dessa finns inte heller i Cederholms berättelse, hos Lyth eller hos Adlerfelt. Så är polackpojkarna ett fiktivt element och ett led i tesbyggandet? Sidan 309: En generaladjutant får benet bortslitet vid livet. Generaladjutanten Nils Hjelm sårades i låret, men han hade båda benen i behåll vid sin död över 20 senare senare. Sidan 309: Kungen anländer med gardet. Nu var ju det ett infanteriregemente. Brunner torde mena livdrabantkåren, men stormningen genomfördes ju av tre dragonregementen till fots, se v. Rosen I, s. 284. Sidan 309: Dücker försöker få bort Karl XII ur stridsvimlet.
Här noterar man likheterna, men också tillägg som "slakten". Sidan 309: Kungen lyckas hugga fyra stycken. Fryxell, som med stor iver sökte fastställa hur många Karl XII personligen dödade, missade uppenbarligen dessa fyra. Adelsköld spekulerar kring möjligheten av att Fryxell förbisett en och annan, t.ex. vid Lemberg, men dristar sig dock inte till att ge någon specifikation, se del 2, s. 515. Sidan 310: Det staplas döda fiender, som kungen sedan inspekterar. Ett fiktivt element måhända - i stil med den stora, helt fritt uppfunna likbesiktningscenen på sidan 118-120? Sidan 310: Kungen ryter åt en liten flicka. Tillhör samma kategori? Sidan 310: Kungen har lovat fri plundring under 24 timmar, men måste ta tillbaka detta. Nu var det väl så att krigsartiklarna från 1683 reglerade även dessa ting. Våldtäkt var belagt med dödsstraff, se artikel 88. Vid stormningar gällde artiklarna 116-123, vilka stipulerade vilken typ av egendom som tillföll Kungl. Maj:t och vilken del som tillföll soldaterna. Där sägs bland annat att allt krigsmateriel tillfaller Kungl. Maj:t, liksom all proviant och "viktualie" som finns i allmänna hus. Plundring bör alltså uppfattas som just plundring och inte som massvåldtäkt. Abraham Cederholm säger att det spritts en uppgift om 4 timmars, inte 24 timmars, plundring. I själva verket tycks ju dessutom detta ha varit en falsk uppgift. Man kan på Internet finna en stadshistorik av Frederyk Papée: http://www.lwow.com.pl/historia/papee2.html#17. Papée har uppenbarligen använt en dagbok av Jan Tomasz Jósefowicz (1662-1728), som själv upplevde stormningen av Lemberg. Det Papée berättar tycks stämma väl med svenska källor, d.v.s. att viss plundring förekom omedelbart efter att staden hade fallit men att denna snart stoppades. Rent generellt bör man hålla i minnet att städer som hade intagits med storm kunde förvänta sig ett hårt öde, i Laws of war (New Haven, 1994) citeras ett yttrande av hertigen av Wellington: "I believe that it has always been understood that the defenders of a fortress stormed have no claim to quarter" (s. 48).
Värt att notera är hur kvinnor och våldtäkter har förts in i handlingen. Sidan 310: Överste Creutz handsekreterare plundrar, mister sitt byte. Abraham Cederholm berättar själv att det var hans dräng som samlat på sig dyrbarheter. Denne stoppades utanför huset av generalmajor Lagercrona som lade rabarber på alltsammans. Men, skriver Cederholm, "dristade icke giöra något åtal therpå, i anseende til kongl. placatet som förut förböd alt marode wid lifsstraff". Jag förmodar att detta ska tolkas så att Cederholm inte vågade föra saken på tal då ju hans dräng var den som först rövat föremålen, se vidare C:s berättelse i Karolinska förbundets årsbok 1957. Brunner torde ha lånat historien av Alf Åberg.
Sidan 311: Stenbock skriver till sin fru, kungen tjuvläser. Brevet är i och för sig på franska, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 2, s. 56. Översättningen är knappast heller ordagrann, det står: "Les rigureuses ordres du Roij ne permettent pas, que je puisse vous réjoir de quelque beau butin car tout demeure au Roy et Sa disposition; il y a eu des belles piéces d'argenterie..." Sidan 311: Karl XII vill inte förvekliga sina soldater.
Sidan 312: Kungen skriver till Rehnsköld. Brevet är från den 31 augusti 1704. Citatet är dock inkorrekt, det kungen skrev var: "Här hafver intet något förefallit stort, sedan iagh bortgik ifrån eder, utan dhet, som eder nu redan lärer vara bekant, nembl. at vij i torsdags mårgos kommo staden Lemberg på halfannan mihl när med rytteriet..." Brunner har alltså komprimerat. Sidan 313: Piper medför brev från Lewenhaupt, nyheter om slaget vid Jakobstadt. Berättelsen är en komprimering av Fryxells redogörelse i (1856), del 22, s. 64 ff. Vissa egendomligheter har dock insmugit sig. Så flydde inte Sapiehas folk i början av slaget, det var endast en mindre del som avvek efter ett misslyckats anfall, se v. Rosen 2:2, s. 240. Inte heller flydde Wiesnowieckis folk direkt och lämnade ryssarna kvar. Dessutom förhåller det sig så att Karl XII kände till utgången av slaget vid Jakobstadt redan den 17 augusti, alltså 10 dagar före Lembergs erövring. Under det datumet finns nämligen i Riksregistraturet införd en gratulationsskrivelse till Lewenhaupt, se Uddgren, H., Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt, del 1, s. 232.
I Lewenhaupts egen rapport talas om ca 2 000 stupade fiender, antalet fångar anges inte. Andra svenska uppgifter talar om 230 och 287 fångar. För detta, se Uddgren, Hugo, Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt. D. 1. - Stockholm, 1919. - S. 232 Sidan 313-314: Narva faller, Horn får ett slag av tsaren själv. Hustruns lik skändas. Horn själv nämner synbarligen inget sådant i sin berättelse, se v. Rosen 2:2, s. 191. Tsaren missbelåtenhet ska heller inte ha orsakats av Horns försvar utan av dennes avvisande svar på en tidigare kapitulationspropå, behandlingen av några tagna ryska fångar samt arresteringen av Nöteborgs kommendant. Historien om skändningen av hustruns lik ska också vara felaktig, om jag inte alldeles misstar mig. Helge Almquist skriver i sin artikel Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland 1700-1709, del II, s. 23: "Ett rykte, att tsaren slagit honom i ansiktet, spriddes omedelbart och har sedan, utbroderat på något sätt, spökat i litteraturen alltifrån Adlerfelt och Nordberg". Återigen är det mycket Fryxell. Ett exempel:
Sidan 314: Ivangorod faller med 200 döda hjältekamrater. Adlerfelt nämner att fästet hade en garnison på 200 man, förmodligen är det den uppgiften som spökar. Ivangorod kapitulerade några dagar efter Narva. "Hjältekamraterna" kommer härifrån:
Sidan 314: Augusts planer röjs av hetmanen Mazepa, vars kosacker anfaller svenska lägret. Dessa släpar med sig sina döda as. Augusts trupper hade nått Warszawa den 21 augusti. Den 31 augusti var Karl XII medveten om att August stod vid Warszawa och beordrade då Rehnsköld att marschera till stadens försvar. Nyheten hade Karl XII fått av Rehnsköld, av allt att döma redan under marschen mot Lemberg. Kosackangreppet berättas om i Lyths dagbok och detta ägde rum den 4 september, alltså flera dagar efter att Karl XII fått veta att August var vid Warszawa. Talet om "döda as" är också ur Lyths dagbok, men då i samband med ett överfall den 8 oktober. Mazepa gjorde i verkligheten halt vid Polonne, ca 25 mil från Lemberg, se Herlitz s. 267. Endast en mindre del av hans armé fortsatte till Polen. Sidan 314: Karl XII spränger det största kanonerna, vill förstöra mer. Dock anländer Stanislaus och prins Alexander Sobieski. Den ursprungliga tanken var att medföra pjäserna, men det visade sig omöjligt att anskaffa hästar m.m., varför kungen beslöt att spränga de pjäser som inte kunde tas med, se v. Rosen I, s. 285. Söndersprängningen inleddes den 5 september och avslutades den 10. De båda gästerna anlände den 6, se Lyths dagbok s. 15. Kungen sprängde alltså även efter deras ankomst. Sidan 314: Kungen har till Warszawas försvar lämnat 675 karoliner och Lubomirski med 6 000 polacker. Horn torde ha förfogat över ca 1 000 svenskar, av vilka dock något mer än 400 var förlagda i Latowicz, 6-7 mil öster om Warszawa, se Grauers s. 95 och Herlitz s. 271. Kronarmén stod inte under svenskt befäl och var vid nyheten om Augusts annalkande på väg från Warszawa i riktning västerut. Styrkan i Latowicz ska efter kapitulationen delvis ha huggits ned av kosacker, en händelse som torde ha betytt en del för det som hände längre fram under året. Sidan 315: Lubomirski byter sida. Kronarmén eskorterade Stanislaus söderut mot Lemberg, men i trakten av Ulanow skildes deras vägar och kronarmén marscherade till Rzeszow. Försoningen mellan Lubomirski och August ägde rum i Krakow i början av november 1704, se v. Rosen I, s. 304. Brunner är alltså för tidigt ute. Han har säkert låtit lura sig av Fryxell (1902), del 21, s. 275: "Kort därefter gick han ock öfver till August." Sidan 315: Stanislaus måste skicka sin familj till Poznan. De reste i verkligheten norrut över Riesenburg och Marienburg till Elbing, se v. Rosen I, s. 267. Sidan 315: Anfallet mot Warszawa inleds den 21 augusti. Horn föreslår envig, August avslår. Anfallet igångsattes först dagen därpå. Horn ska verkligen ha framfört ett förslag om att få slåss på öppna fältet med oddsen 3 sachsare mot 1 svensk, men detta tillbakavisades av generallöjtnanten Brandt, se Horn, G., Arvid Bernhard Horn, s. 153. Sidan 315-316: Fyra "knänackade" smålänningar får lyssna på Lille Prinsens uppläsning av kompanijournalen. Den kompanijournal som här tas upp är den som fördes av G. W. Coyet, kapten vid Skånska stånddragonregementet (Buchwalds). Att den som går full på gatorna ska få spö är hämtat ur en notering för den 27 augusti och att ingen vid livsstraff ska taga något från sin värd är hämtat ur en notering den 29 augusti, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 401 ff. Smålands kavalleriregemente deltog förvisso i marschen till Lemberg, men om det faktiskt hängdes fyra man vet jag inte. Sidan 316: Piper föreslår att Lemberg avlägger trohetsed till Stanislaus. Brandskatten nedsätts med hälften. Brandskatten nedsattes till en tredjedel, se v. Rosen I, s. 286. Sidan 316: Kungen får överraskande besök av generallöjtnant Horn och slår artigt över till svenska språket. Horn ankom till lägret den 11 september. När det sedan gäller detta med språket så är det ganska egendomligt att Brunner kunnat få uppfattningen att Karl XII talade tyska i vardagslag när det finns mängder av uppgifter som går i motsatt riktning. Jag kan bara som ett litet exempel anföra kungens egenhändiga brev, där t.ex. samtliga till familjemedlemmar riktade brev är skrivna på svenska. Det fåtal brev på tyska som finns är alla till furstliga personer med tyska som modersmål. Ernst Carlson, som samlade och utgav dessa brev, anmärker i sitt förord också på den stora skillnaden i språkbehandling mellan de svenska och de tyska. Sidan 316: Augusts lever livets glada dagar i Warszawa med sina många skökor och sina "hundrade" barn. Envar torde inse omöjligheten i detta. Uppgiften om Augusts många barn kommer från den preussiska prinsessan Wilhemine, som aldrig besökte Dresden under Augusts regeringstid och enbart träffade honom en gång. Enligt henne ska August ha haft 354 barn med olika älskarinnor och dessutom ha haft en typ av orientaliskt harem. Vad man vet om Augusts älskarinnor och hans barn är ungefär det här: Men Aurora von Köningsmarck hade August sonen Moritz, den senare fältherren. Efter Aurora kom grevinnan Esterle, i Polen Ursula Katarina Lubomirska. Lubomirska födde honom 1704 en som som fick namnet Johann Georg, död 1774. 1701 hade August dessutom skaffat sig en turkisk älskarinna vid namn Fatime, som 1702 födde honom sonen Friedrich August. 1706 födde Fatime dottern Katharina och blev sedan bortgift med en av kungens kammartjänare. Kort före freden i Altranstädt hade August ett förhållande med en fransyska vid namn Henriette Renard, som 1707 födde en dotter som fick namnet Anna Katharina. Efter att August avsatts från den polska tronen försvann Lubomirska och ersattes med kungens sachsiske finansministers hustru, Anna Constance von Brockdorf, en dam som bland annat avtvingade August långtgående ekonomiska förpliktelser innan han fick sin vilja fram. Med henne fick August tre barn, två döttrar och en son. När det 1713 blev "en fnurra på tråden" och August ville bli av med den numera till grevinna upphöjda mätressen fick han veta att det skulle bli kostsamt. Det hela slutade med skandal: landsflykt, utlämning och damen insattes sedermera på fästning där hon dog först 1765. Denna invecklade historia synes ha satt ned Augusts intresse för kvinnor under en period, men han ersatte henne snart med den polskfödda Maria Magdalena von Denhoff. Denna nya dam avpolletterades 1719 och kungen synes en kortare tid ha funnit ersättning på teatern och operan. Snart kom dock en ny mätress, Erdmuthe Sophie von Dieskau och efter henne Henriette von Osterhausen. Därefter dyker en gammal bekant upp. Kungen presenteras för sin dotter med Fatime, den 18-åriga Anna Katharina. August synes ha blivit eld och lågor och legitimerade omedelbart henne under namnet grevinnan Orzelska. Att kungens skulle ha inlett ett förhållande med sin egen dotter, som den skvallriga Wilhelmine påstår, verkar högst osannolikt, snarare var det nog så att den åldrade kungen var ensam. De red, de spelade kort, de drack - hon var antagligen för honom ett fönster mot ungdomsåren. För mer om August, hans barn och hans kvinnor, se Piltz, G, August der Starke. - 3 Aufl., Berlin, 1989 och Czok, Carl, August der Starke und seine Zeit.- 4., neu gestaltete und erw. Aufl. - Leipzig, 2004. Summa summarum: August hade 8 legitimerade barn och ett betydande antal mätresser och älskarinnor. I jämförelse med detta framstår Karl XII onekligen som en pryd torrboll. Men vem gör inte det? I Karl XI:s och Karl XII:s Sverige skulle August i alla fall ha varit en synnerligen främmande fågel. Sidan 316: Horn berättar, på Augusts uppdrag, att denne tjuvläser Karl XII brev. Dock måste August meddela att han inte begriper mycket av innehållet då Karl XII stavar besynnerligt och tänker som ett 5 års barn. Man får säga att det var generöst av August att meddela Karl XII detta, eller ska det måhända tolkas som ett klagomål, en begäran om kunglig förbättring i såväl skrivande som tänkande? Jag vet inte var detta kommer ifrån, men det synes väl vara ytterligt osannolikt. August hade blivit rätt grundligt uppbultad under ett par års tid av denne 5-åring och blev ju så småningom också avsatt av honom. Så särskilt svårbegripliga är inte heller Karl XII:s brev, även om han i likhet med en och annan av sina generaler hade en svårläst handstil. Och hans farfar (Karl X Gustav, inte Gustav II Adolf) var heller inte oäven på området, se t.ex. detta exempel på Peter Englunds hemsida: http://www.peterenglund.com/andrabocker_oovervinnerligetext10.htm. Sidan 317: Stenbock och Piper idkar högläsning ur Finska Helecons underdåniga fägnesånger. Detta var ett verk som dels innehöll en hyllningssång till Karl XI på dennes födelsedag 24/11 1696, dels en till Karl XII på dennes 20-årsdag 17/6 1702. De trycktes tillsammans först 1704. Som den minnesgode kanske kommer ihåg läste Piper redan på sidan 238 hyllningen till Karl XII.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|